Uppträdet i Berns salong den 12 februari har varit föremål för polisundersökning, hvilken bekräftat denna tidnings berättelse om löjtnant Peyrons och ingeniör Didriksons oskickliga beteende der. Så snart vi erhållit del af protokollet öfver undersökningen skall det blifva meddeladt. Imellertid införes här en från landsorten insänd artikel, som visar att äldre officerare lika mycket som alla civila personer ogilla oskick, bedrifvet af yngre officerare — en mening som för öfrigt jemväl delas af de många officerare i Stockholm, äfven inom subalterngraden, hvilka icke på offentliga ställen sätta sig öfver andra närvarande personers känslor, utan sky att störa de omgifvande. Den insända artikeln lyder som följer: Vid genomläsandet af artikeln uti AF 342 rörande Militäriskt öfversitteriv, kan undertecknad ej annat än i minnet återkalla många af sina ungdomsförvillelser och många af de grofva pojkaktigheter, som under min första tid i garnisonstjenst hörde till ordningen för dagen (eller rättare för natten!) bland större delen af de unga kamraterne. Jag var ingalunda sjelf bland de minst pojkaktige, och vore. färdig förvåna mig öfver att de fleste af desse vöfversittare, nu äro mycket stadgade, aktningsvärda män i samhället, om icke sådant sannolikt låge i naturens ordning. Långt ifrån att gilla dylikt brutalt öfversitteri, vill jag dock icke fördömma desse unge, af lyckan oftast hastigt gynnade män — ty jag har gudnås ej varit bättre sjelf — men jag vill med dessa rader blott uppgifva och föreslå ett ofelbart medel mot fortsättandet af sådana skandallösa uppträden, hvarom tit. i sin tidning berättar, och hvilket medel med förvånande framgång begagnades af chefen för det garnisonsregemente der jag passerade de första subalternsgraderna. — Ifrågavarande chef utgaf nemligen en vacker dag, till min och alla öfrige unga kamraters förbittring, en order, som föreskref: att ingen officer af subalternsgraden egde rättighet att, utan tjenstgörande majorens speciella tillåtelse, få, inom garnisonsorten nyttja civila kläder! Öfverträdelser skedde naturligtvis ej så sällan; men fruktan för en eller annan månads arrest på högvakt gjorde att, åtminstone de större publika förlustelseställena sorgfälligt undvekos då man utbytt den besvärliga uniformen mot den trefliga, ogenerade civila rocken, d. v. s. då man hade behof af att skicka sig annorledes, än som egnade och anstod en officer.