Dagens Nyheter – 22 februari 1866, sida 1

— Näväl, hör då. Slumpen, som styre allting här i verlden, hade ledt mina steg utom staden; jag vet att man ofta träffar fynd äfven extra muros. Men lyckan gynnade mig icke, hvadan jag med långsamma steg och svikna förhoppuingar anträdde återtåget. Då jag kom till Saint-Denistullen, var vägen spärrad af allehauda äkoch fordon. ln kärra, livars ena hjul gått sönder, och som derföre fallit omkull, förorsakade detta hinder för tratiken. Naturligtvis hade en massa menniskor samlat sig omkriug stället, kuskar svuro och hästar stampade i gatsmutsen. Jag som icke ville få mina rena strumpor nedstänkta, höll mig så tätt intill husen jag kunde. Efter fem minuters förlopp, var kärran lagad och den långa raden af vagnar satte sig äter i rörelse. Jag ämnade följa hopen, som efterhand skingrade sig, då jug säg en ryttare komma emot mig. Deune bade virit med i trängseln och vände sig nu till mig, förmodligen derföre att mitt ansigte ingaf honom ett villförtjvnt förtroende. — Hän var en ung man, på sin höjd sjutton eller aderton är, hade en präktig häst och var helt och hållet svartklädd. Allt antydde att han färdats en längre väg. Han åtföljdes af en liten lakej, som red en ömklig krake och var klädd i ett livre, hvilket ej alls passade honom. Den utge ryttaren förde handen till hatten, och sade till mig: — Tillåter ni, min herre, att jag ställer en fråga till er? Jag helsade i min tur ytterst artigt, satte på mig en godmodig min, smålog vänligt och genmälde att jag stod belt och hället till hans tjenst, och aut jag med nöje skulle svara ho