Dagens Nyheter – 21 februari 1866, sida 3

förtjenar verkligen att blifva allmänt känd. Mannen i fråga är en rik irländare, som bor i närheten at Cork och som gifte sig för ett år sedan. Efter en tids äktenskap ledsnade hans unga fru vid honom och flyttade hem till sina röräldrar 1 Cork. Irlindaren fordrade sin hustru tillbaka, men hon nekade att återvända. En vacker dag for den unga frun ut i vagn med en väninna, för att njuta af den herrliga landtluften, men då hon väl hunnit ett stycke utom staden mötte hon ett annat ekipage, som spärrade vägen för hennes vagn. Nägra herrar hoppade ur det fremmande ekipaget, och en af dem var den unga fruns man, irländaren. En af de fremmande herrarne fattade hästarna i tygeln, ett par andra höllo kusken och irländaren lyftade med våld sin fru ur hennes vagn, för att sätta hennc i sin egen. Men händelsen tog nu en oförmodad vändning. Några af den unga fruns vänner kommo ridande på väg vill Cork och dessa togo genast hennes parti. En häftig strid uppstod, den äkta mannen med sina medhjelpare blefvo slagna på flykten och trätofröet, den unga frun, blef i triumf förd till staden. Miärkvärdig räddning på hafvet. Engelske konsuln i Batavia har afgifvit följande berättelse om en engelsk sjökaptens underbara räddning: Ett tvskt skepp, Ida Elizabeth, kapten Doren, inlöpte i vår hamn och straxt derefter erhöll jag underrättelse om att der fanns en engelsk sjökapten ombord, som af den tyske kaptenen blifvit upptagen och räddad från hungersdöden. Jag skyndade genast ombord på skeppet och fann den omtalade engelsmannuen liggande på en bädd. Hans ansigte var blekt och magert och hans hand och fot voro förbundna. Med svag röst omtalade han sina öden, som voro följande: Hans namn var John Casey och han hade fört skeppet Jane Lowden, som var på resa från Quebec till Falmouth med last af träd. Skeppet möttes af icke mindre än fyra stormar, de svåraste Casey någonsin varit med om, och den svåra sjön spolade från däck nio man af besättningen. Kaptenen och de återstående åtta matroserna måste nu taga sin tillflykt upp i märsen, ty fartygets relingar slogos sönder och allt som var på däck kastades af vågorna ut 1 hafvet. Skeppet drefs nu redlöst omkring och de arma sågo döden för ögonen, antingen genom hunger eller genom hafvets våldsamhet, och deras belägenhet gjordes ännu sorgligare derigenom, att de sågo tio fartyg passera förbi utan att de blefvo bemärkta. I trots af kaptenens förbud smögo sig några man af besättningen ned för att stilla sin törst med hafsvatten, men detta endast förökade deras plågor och förorsakade dem delirium. Två af folket kommo i raseri, så att kaptenen nödgades binda dem, och båda dogo straxt derefter. En nittonårig gosse dog några dagar sednare i en slags galenskap, ropande jemt på sin mor och bedjande henne om nägot att dricka. Eu annan af besättningen dog ungefär samtidigt, också derför att han druckit saltvatten. Nu förgick inte en dag utan att någon dog at svält eller törst, och på adertonde dagen dog denu siste af besättniugen, så att kaptenen var ensam qvar. De döda kropparne kastade kaptenen ner på däcket, men det sista liket behöll han: ett dygn vid sin sida. Frestelsen att öppna en åder på den döde och dricka hans blod var stor, men kapten Casey motstod den dock och kastade slutligen ned liket till de andra. Tio långa dagar uthärdade den arma menniskan ännu, uppehållande lifvet, genom att dricka så mycket regnvatten han kunde samla i sin rock, som han lindade kring masten och sög ur så snart den var genomdränkt. Den tjära, som från masten blandade sig i vattnet, var ett verksamt. medel att uppehälla hans Nf, och dessutom var kaptenen bättre klädd än besättningen och stod derföre emot kölden. Han bar tre ylleskjortor, två par strum,.por, två par byxor, tre västar, hvaraf en vattentät, sjöstöflor, mössa och en oljedukshatt. Tjuguåttonde natten efter sedan olyckan träffade skeppet lade sig kapten Casey och väntade med lugn sitt öde, men hoppades ändock att Gud, som uppehållit bans lif så länge, skulle sända någon till hans räddning. Påföljande morgon gick hans hopp i fullbordan, ty skeppet Ida Elizabeth närmade sig vraket. Den olycklige reste sig då upp till hälften och höjde sin svaga arm till tecken att han ännu var vid lif. Kapten Doren säg straxt detta tecken till lif och lät hemta den halfdöde mannen ombord, der den olycklige på det ömmaste vårdades. Kapten Casey flyttades på engelska konsulns föranstaltande till marinhospitalet, der han vårdas af två skickliga läkare, som båda hoppas att han inom tre veckor skall vara i stånd att