Dagens Nyheter – 21 februari 1866, sida 3

Plats har blifvit begärd för nedanstående artikel: Ny orättvisa mot Landtmätericorpsen. Under denna rubrik förekommer uti Dagens Nyheter, för den 16 dennes en insänd artikel, i hvilken säges, bland annat, dels: åter hafva landtmätarne i sina förhoppningar på en något förbättrad ekonomisk ställning blifvit hårdt svikna, genom regeringens förklaring, att den icke heller vid denna riksdag ämnar föreslå någon förbättring i de hårda vilkor, under hvilka dessa, ännu talrika, tjenstemän alltjemt sucka, och dels att landtmäteristyrelsens till regeringen ingifna förslag om högre pensionering för landtmätarne ansetts icke en gång förtjent af, att komma under ständernas pröfning. Men så förhåller det sig icke. Kongl. maj:t har väl icke gillat landtmäteristyrelsens åtskilliga förslag till verksam förbättring af landtmätarnes i allmänhet mycket beklagansvärda ställning: men i anledning af samma förslag har kungl. maj:t af rikets nu församlade ständer äskat: att landtmäterifiskalens lön måtte ökas med 600 rdr och aktuariens i general-landtmäterikontoret med 500 rdr; att, till bestridande af kostnaderna för nödiga skrifoch ritmaterialiers inköp för landtmäterikontorens i länen behof, äfvensom kostnaderna för städning och eldning af samma kontors rum, hvarje förste landtmätare måtte årligen erhålla 209 rår; att förste landtmätarnes pensioner måtte höjas från 1,840 till 2,500 rdr samt andre och kommissions-landtmätarnes från 900 till 1,200 rår; att storskiftesoch afvittrings-landtmätarnes bestämda årsarvoden måtte bestämmas till 1,500 rdr i första lönegraden och 2,000 rår i den andra, i hvilken uppflyttning skulle ega rum efter väl vitsordad tjenstgöring under 10 år, allt oberäknadt 409 rdr årligen, som hvarje af dessa landtmätare skulle kunna förtjena genom ökadt arbete, samt att storskiftesoch atvittrings-styresmäns pensioner måtte bestämmas till 2,500 rdr och storskiftessamt, afvittrings-landtmätares pensioner, — i stället för nu bestämda 900 rdr, — efter aflöningen i den lönegrad, till hvilken de vid afskedstagandet höra, äfvensom alla dessa landtmätare anses berättigade till pension vid 60 lefnadsoch 30 tjensteår. Å ena sidan underrättas landtmäteristyrelsen städse om den verkligt sorgliga ställning i ekonomiskt afseonde, som nu är rådande eller förestår inom den i allmänhet lönlösa, talrika landtmäteristaten och träffar äfven de skickligaste landtmätare genom arbetslöshet, hvilken icke är vållad af dem, utan af andra omständigheter, deribland hufvudsakligen, att landtmäterigöromålen för enskilda jordegare betydligt attagit i mängd och omfång, just derföre att landtmätarne hittills varit mycket Hitiga. Å andra sidan förljudes, att vederbörande afdelning inom statsutskottet i mycket, om icke i allt, afstyrkt bifall till kungl. maj:ts ofvannämnda nådiga förslag. Beggedera är i hög grad smärtsamt för den, som har det. nu mera än någonsin tillförene, svåra åliggandet, att söka rädda 5 a 600 landtmätare med familjer från oförvållad, tryckande fattigdom; och då han noga känner, huru den bleka nöden, dag för dag, alltmera hotar många af hans talrika underlydande, så drager han icke i betänkande, äfven om det är exempellöst samt till och med må anses oformligt, att, manad af sin känsla, på detta sätt hos rikets ständer vördsamt och bevekligen anhålla, att de måtte bifalla, hvad kungl maj:t på ofvan anförda sätt af dem i nåder äskat. Stockholm den 16 februari 1866. Imndvig B. Falkman, generaldirektör och chef för landtmäteriet.