Dagens Nyheter – 21 februari 1866, sida 2

— Hvar har du kappsäcken? — I magasinet naturligtvis. — Nåväl? — Jo, den innehåller endast nyttjade kläder och halfslitet linne. Jag blef alldeles lurad. Grefven brast ut i skratt, och det öfriga sällskapet följde hans exempel. — Jag finner att det varit en riktig olycksdag för er i dag. Är det lika klent stäldt med dig också, broder Bonifacius? Munken lade fram på bordet ett radband med kulor af guld, en någorlunda späckad börs, ett ur och en medaljong, hvarå smärre diamanter voro infattade. — Jag har skördat detta hos några fromma själar. Jag vet, skräpet är iute mycket värdt; men ack! käre bröder, det finnes ingen sann gudsfruktan, ingen vördnad för ordets tjenare numera på jorden. Ofverallt hvart jag kommer blir jag mottagen i tamburen!.. Nej, jag byter bestämdt om yrke, låter håret växa igen och blir fritänkare. Kåpan inbringar ingenting mera. Btt långsamt och skallande skratt besvarade dessa ord. — Bravo, Solros, bravo! utbrast grefven efter en stund; från munk till fritänkare är blott ett enda steg... Ja, du bör verkligen slå dig på ett mera lönande yrke. — Ni har rätt, genmälde Solrosen; sedan någon tid har kåpan varit en anledning till ständiga förödmjukelser för mig, så att jag rigtigt längtar att få lägga af den. (Forts.)