Dagens Nyheter – 21 februari 1866, sida 2

— Hvar och en får redogöra för sig. Jag skall uppropa er efterhand och börjar naturligtvis med vår förtjusande Esmeralda... — OO! utropade den unga flickan, det lönar knappt mödan att ni vänder er till mig.... Jag kan nästan säga att jag alldeles förspillt tiden. — Nåja, men någonting har du väl skördat, eller huru? — Ja, se här allt, sade Esmeralda och framtog ur fickan ett litet rödt saffians-etui. Detta innehöll ett armband af guld, besatt med mindre värdefulla perlor. — Hvar kom du öfver det der? frågade grelven. — Hos juveleraren vid Bac-gatan. På hans butik kan man icke längre räkna. Sedan mina sista besök har mannen blifvit förfärligt misstänksam. Han lemnar en icke ur sigte en sekund, och hans ögon tyckas vilja sluka ens händer. Grefven tog emot armbandet och betraktade det en stund uppmärksamt. — Det var verkligen under all kritik, ser jag .:. värdt på sin höjd sex louisdorer... I morgon, mitt barn, måste du göra din sak bättre. — Jag skall försöka, genmälde Esmeralda. — Nå, än du då, snabbfot? återtog grefven, vänd till det föregifna stadsbudet. — Jag, sade denne, har lyckats ännu sämre. Jag ställde mig i ett gathörn nära Palais-Royal och väntade på något fynd. En person kom ut ur ett hus i grannskapet och bad mig hemta en kappsäck, som skulle bäras bort. Den var tung och jag trodde mig ha gjort ett godt kan: