Dagens Nyheter – 21 februari 1866, sida 2

— God afton, käre vänner, och god afton sköna Esmeralda! svarade den sist ankomne i munter ton. Han slog sig ned på en stol, hvilken stod tom för hans räkning bredvid den vackra flickan, som han kallat Esmeralda och som han nu utan krus tog om lifvet och smekte. Derpå fortfor han, sedan han tagit för sig en portion mat och fyllt sitt glas till brädden: — Jag kommer sent, det är sannt; men var lugn, jag skall snart hinna upp er. Och han började äta med så glupsk aptit att det såg ut som om han hade för afsigt att förtära alla de läckerheter, hvilka voro framsatta på bordet. De öfriga sågo på honom med alla tecken till beundran. Derpå återknöts det för en stund afbrutna samtalet, och ett starkt sorl uppkom. Munken föregick ingalunda de andra med exempel af måttlighet i dryck och anständighet i tal; och lika litet kan detta sägas om den unga damen, som drack ymnigt och ofta valde uttryck, hvilka icke lågo inom det passandes gräns. Mäåltiden varade intill midnatt; då reste sig grefven upp, ställde sig med ryggen mot eldstaden och sade: — Och nu, mina vänner, skola vi egna vår uppmärksamhet åt affärerna. — Ja, ja! svarade de församlade med en röst. — Har dagen varit gynnsam? frågade grefven. — Uh! nej, mumlade några röster: — Låt oss se, till hvilka resultater ni kommit, fortfor den person som tycktes vara sjelfskrifven ordförande. , Ingen svarade härpå;