Dagens Nyheter – 21 februari 1866, sida 1

golfvet. Midt i rummet stod ett stort bord öfverlastadt af de kräsligaste rätter och massor af karaffiner som innehöllo de mest utsökta viner. Bordsilfret var magnifikt. Det endå som kunde anmärkas deremot var att de olika pjeserna icke passade alldeles till hvarandra satot buro olika vapen och initinlbokstäfver. Tugen af bordsgästerna tvektes gilva akt på denna omständighet eler dorvid fösta den minsta vigt: Deras drägter angålvo de mest skiljaktiga yrken och samhällsställningar, och det skulte ha varit svårt att gehast göra sig reda för anledningen till deras sammanvaro. Den första bar majorsuniform; den andre var insvept i en munkkåpaå, hvilkens kapuschong han fällt tillbaka; så att man kunde se den rakade hjessan; den tredje, sonr visst icke tycktes stå i något underordnadt förhållande till de andra, var klädd iett graunt berjentlivre; den fjerde bade en sådan drägt som städsbnd pläga bära; den femte hade att utseende af att tillhöra den lägre borgarklassen; den sjette, han som sist inträdt, tycktes varå en förnäm herre, mycket förtjust i sig sjek; af den sjundes högvigtiga min och respektabla felma syntes tydligt att han var hofmiästare i något adligt hus. Ben åttomde och siste bordsgästen, som vi al artighet bort nämna först var den fröken, om hvilken vi hört Bowrgignon och grefven tala i tomburen. Man kon icke föreställa. sig någouting behagligare och mera förföriskt än denna unga flickas ansigte och gestalt. Hon tycktes vara på sin höjd aderton a tjugu år, hade fint tecknade anletsdrag, en bländande hvit hy och ett utomordentligt rikt, kastanjebrunt här: De nrörkblå ögonen voro ibland; blixtramle, ibland låg ett dröm