Dagens Nyheter – 21 februari 1866, sida 1

Vi skola i det följande redogöra för hans sällsamma lefnads alla skiften. V. Huset vid GCGindåre-gatan. Klockan hade nyss slagit nio på aftonen. En tjock dimma var utbredd öfver Paris, så att man icke ens på kort afstånd kunde urskilja de tända Jyktorna på vagnar och bärstolar. Öfver detta förhållande svuro naturligtvis kuskar och vaktgörande soldater, men de som gladdes deråt voro tjufvarne. Dimman tycktes vara ännu ogenomtriängligare än annorstädes i en ruskig gränd nära Saint-Sulpice-torget. Denna långa, trånga och smutsiga gränd kallades på den tiden och kallas ännu i dag Gindre-gatan. De förfallna husen vid densamma sågo ut att vara riktiga lastens boningar. Ytterst få fönster, små vindsgluggar och läga, tråuga portar utmärkte dem. Bättre folk gick heldre länga omvägar än att passera denna gränd, om det också var midt på ljusa dagen. Om nätterna var den besökt uteslutande af personer, som hade brottsliga afsigter eller fördröjt sig hos liderliga qvinnor. Den afton, hvarom nu är fråga och vid den timma vi ofvan angifvit, sågos den ena hemlighetsfulla personen efter den andra vika in i denna gränd och alla bulta på en port, som öppnades för dem och åter omsorgsfullt tillslöts. Om någon gömt sig i grannskäpet åt denna port och gifvit akt på de ankommande, skulle han ha räknat deras antal till åtta.