Dagens Nyheter – 20 februari 1866, sida 2

höljde den med kyssar, dervid framstammande en mängd tacksägelser. Vår hjelte kände sig helt stolt och glad, då han lyftade upp den kuäfallne; han hade nu i sin tur blifvit beskyddare. — Jakob, sade han efter ex stund, vi bege oss nu till Paris. , Gossen gjorde en åtbörd, som betydde: — Dit ni går, går också jag; jag följer er till verldens ända. — Kan du läsa, mitt barn? fortfor Rolf. — Någorlunda, min herre. — Kan du skrifva då? — ÅAhja, men klent är det. Den unge mannen smålog vid detta okonstlade svar. Derpå frågade han: — Huru längt är det härifrån till närmaste by? — Två mil. — Du är alltför svag och utmattad för att gå ända dit... Kan du rida. — Ja, det kan jag nog. — Nåväl, sätt dig då upp på Bayard, han är mycket sedig. Jag går till fots. Sedan du fått litet mat, blir du kry och stark igen, och vid första lägliga tillfälle skall jag köpa kläder och en häst åt dig. Gossen kunde knappt tro sina ögon. Han gjorde emellertid såsom Rolf sagt, fastän fullt öfvertygad om att han gäckades af någon bedräglig villa. Då de anländt till byn, fick Jakob äta sig mätt och blef, som Rolf förutsett, i och med detsamma en annan menniska. De begåfvo sig åter på väg och framkommo till en liten stad. ! (Forts.) .