Dagens Nyheter – 20 februari 1866, sida 2

klen ... När jag slog mig ned här vid dikeskanten var det i hopp att få dö här. Hungern har plågat mig, så att jag alldeles förlorat modet; det var också den som förmådde mig att sträcka ut min hand mot er... Ni har haft medlidande med mig, jag har fått pengar och går nu att köpa bröd för dem. Således dör Jag icke i dag; men i morgon, då passerar icke ni förbi mig, då dör jag... Denna naivt framställda berättelse rörde Rolf djupt. Den stackars gossens öde liknade mycket hans eget. Dock måste han anse sig sjelf lycklig i jemförelse med honom. Om jag skulle taga vård om denne gosse, tänkte han, likasom markis Reginald fordom gjorde med mig. En sådan handling förer bestämdt välsignelse med sig. Derpå återtog han med hög röst: — Hvad heter du, min vän? — Jag heter Jakob, herre. — Huru gammal är du? — Fjorton är. — Nåväl Jakob, jag vill icke att du skall dö i morgon, såsom du nyss sade. Alla menniskor ha visat dig ifrån sig; men så vill icke Jag göra. Du skall ej mera behöfva tigga, om du följer mig, och icke heller skall du sakna bröd... — Jag följa er! utropade gossen med på en gång glad och tviflande ton. Ar det möjligt? — Ja, sade Rolf, jag erbjuder dig att följa med mig, om du vill. Jakob kastade sig på knä, hans läppar rörde sig; man såg att han tackade Gud i en varm bön. Sedan fattade han Rolfs hand och öfver