personlig upprättelse, utan emedan det moralisk. elementet i denna fråga faller tunet i våvskålen Jag må citera en berömd anktoritet derför. Ju nius säger: Den så kallade hofsamheten rop: alltid på att man skall nageltara med åtdärderna men vj med männen, från hvilka åtvärderna komma Men en sådan hofsamhet är ett cländigt hyckleri uppfunnet af skurkar och bragt i omlopp blant narrar (Ganska tiiktigt!) Hvad hjolper det, så ger han vidare, att upptäcka galna sträfvander och förderfiiva syften. om mun tillåter de menni. skor, som tillråda och utföra dem, att icke blot gå frie från straff, utan ock bibehålla sitt intlytande och håna oss med sin konungs gunst 7, Pop: säger i samma hänseende: sAtt bekämpa abstrakta laster, utan att auvtasta personer, må vara en ofarlig strid, men det är en strid mot skuggor. Mina herrar, vi hafva här att göra icke med skuggor. utan med ganska verkliga ting. Propositionerna och vredesutbrotten i herrekammaren, smidelserna och förvrängningarne i den konservativa pressen bekräfta blott hvad jag förlidet ar yttrade om vår Jjustitteförvaltning.) (Ganska riktigt! Ganska sannt!) Om då icke blott sådane herrar som v. Below v. Senufft-Pilsach), utan ock personer, på hvilkas aktning jag sätter värde, tyckte, att imina ankiagelser voro öfverdrifna och mina uttryck för hårda, så har dock öfvertribunalets sednaste heslut bovisat, att jag hade rätt. (Sannt!) Ofvertribunalet har verkligen öfverträffat mina djerfvaste förväntningar. Man har låtit masken falla: ja mina herrar, derhån har grefvarne Bismarcks, Kulenburgs och LipDes regering bragt vårt lunds högsta domstol, att denna domstol icke mer inskränker sig till att håna landets lagar och författning — dervid äro vi längesedan vane — utan ock kommit derhän att håna sina egna nyss förut fattade beslut. Det är icke längre sedan än den 11 jan. 18565, då öfvertribunalet slutbehandlade frågan om åtalet mot deputeranden v. Lyskowski och då förklarade, att en deputerad ej kan inför domstol anklagas för sina yttranden i deputeradekammaren. Jag har förskaffat mig full visshet om, att de domstolsledamöter, son: då voro närvarande, voro president v. Schlieckmann, samt öfvertribunalsråden Frech, Goltdammer, Heffter, v. Holleben, v. Tippelskirch och Kiähne. Nåväl, samme herrar voro närvarande äfven i sessionen d. 29 jan. detta år, och de hafva alla, endast med undantag af herrar Frech och Goltdammer, röstat för regeringen. (Hör, hör!) Förlidet år, när åtalet föranleddes endast af en föregifven smädelse mot ett landtråd, var saken för regeringen likgiltig, och sjelfve general-kronoåklagaren proponerade då, att anklägelsen skulle tillbakavisas såsom obehörig. Men nu, sedan pressen bragts till tystnad, skulle ocks: talarestolen förstummas, och regeringen träffade alla anstalter för att genomdrifva ett beslut mot. deputeradekammaren. Samme general-krondåkla-gare proponerade åtals anställande, och samme hrr domare, af hvilka förut åtminstone en majoritet förklarat slika åtal ogiltiga, förklarade nu åtalet giltigt. (lör, hör!) Jag vet, huru sådane beslut åvägabringas. Vill regeringen hafva en ny, hitintills oerhörd tolkning af någon lag åvägabragt, så tala generalåklagare, presidenter och ministrar med de enskilda tribunalsledamöterna, klaga för dem öfver odrägligheter, och vidunderligheter i gällande praxis, uppställa nya synpunkter,, kortliven: bearbeta personerna och skapa stämningen. (Hör, hör!) Om presidenten v. Schlieckmann vet man, att han såsom vicepresident för öfverlandtdomstolen i Naumburg ganska väl förstod att tubba de utslaggifvande domrarne. Ett fall af sådant slag: är inför domstol konstateradt. (Hör, hör!) Sådåne fall återkomma nu städse, hvilket ej är underligt, ty det rättsföraktande våld, som nu sitter vid statens roder, skulle icke kunna hålla sig uppe, om icke den krypande ärelösheten ställde sig till dess förfogan. (Lifligt bifall.) Huru åtalet mot mig sjelf hopsmiddes, derom må jag blott i korthet: yttra mig. Först upphäfdes ett nödrop i herrekammaren: derpå följde deklamationer öfver oerthörd tygellöshet och odrägliga missbruk. Samma skrik, som i absolutismens dagar höjdes mot pressen, höjdes nu mot diskussionsfriheten i denna kammare. I herrekammarens plenum framställdes derefter en proposition att med de bestående la-garne bekämpa talarestolen i andra kammaren. Några dagar förut hade minister-presidenten v. Bismarck i denna sal utropat: åtalå er kunna vi icken; men i herrekammaren sade han: vi skol ) Samma yttranden, för hvilka Twesten blifvit åtalad. -reaktionära ledamöter af herrekammaäaren.