ände Rolf sin häst, gaf honom sporrarne och red bort i galopp. Hvart begaf han sig? Det visste han icke sjelf; han hade ännu icke gjort sig den frågan. Sedan den friska aftonvinden hunnit svalka hans panna, började han reda sina tankar. Naturligtvis var det hans hufvudsyfte att så mycket som möjligt aflägsna sig från Tremblaye. Visserligen lefde ännu hans föräldrar; men han kunde icke gerna i sin öfvergifna belägenhet söka en fristad hos dem, som han i sin lyckas dagar föraktat. Lika litet ville han anlita de förnäma herrars gästfrihet, som umgåtts i hans fosterfars hus och der bemött honom med välvilja. Han visste mer än väl att många al markisens vänner gerna skulle mottaga honom i sina hem; men det kostade alltför mycket på honom att kallas Rolf Rigaud af personer, som hittills ansett honom för den blifvande markisen af Tremblaye, och af dem behandlas såsom underordnad. Han erinrade sig att han hade en summa penningar med sig, och väl vetande att man nog tar sig ut i veilden, blott man har kontanter, repade han mod. En inre röst tillhviskade honom att, om han någonstädes kunde finna tröst i sin sorgliga belägenhet, vore det i Paris. Han fattade genast sitt beslut. — Jag reser till Paris, tänkte han. Men som det var längt till hufvudstaden, och vår hjelte kände starkt behof af både sömn och mat, beslöt han att påskynda sin ridt, för att så fort som möjligt komma fram till Abbeville och der få tillfredsställa sina kroppsliga behofver. Halfannan timma efier sedan han blifvit ense med sig sjelf om målet för sin färd, stannade