Dagens Nyheter – 19 februari 1866, sida 2

Efter det häftiga utbrottet af vrede hade hos den unge mannen följt ett tillstånd af djup nedslagenhet. Emellertid hade notarien närmat sig en grupp herrar som med förtrytelse slöto sig kring Jaquemet. — Min herre, ropade han med den uppriktighet vreden framkallar, ni har nyss begått en handling, så mycket nesligare som ni dertill icke hade någon rättighet. Ni har sagt attingenting här tillhör den unge mannen; detta påstående är falskt. Rolf eger allt som han fått till skänks af herr Tremblayve, hvilkens ovärdige arfvinge ni är. Han rår om sin häst, sina vapen, sina juveler, sina pengar, och ni haricke den ringaste rätt att taga ifrån honom dessa saker. — Nåväl, må vara! svarade gretven, hos hvilken Rolf injagade en stigande förskräckelse; mina kusiner och jag vilja vara ädelmodiga; må den unge mannen medtaga ifrågavarande saker, men slottet skall han oförtöfvadt lemna. Rolf hade återvunnit sin förra kallblodighet och närmade sig herr Jacquemet sägande: — Tänker ni gifva mig en allmosa så bedrager ni er, min herre! Ert ädelmod är en lögn, hvarpå ni sjelf ej tror det minsta!... Ni är lika feg som girig och ger vika, emedan ni fruktar mig. Om jag tager något med mig är det derföre att det är min egendom, och ej en allmosa af er! O, Reginald, min ädle fader, i hvilka usla händer falla ej din egendom! Två dagar efter din död hånar man dig, uti den person, som du kallade din son! Men var lugn, du skall blifva hämnad. Herr grefve Jacquemet, jag säger er ej farväl, ty vi råkas en dag! Med dessa hotfulla ord, som kommo grefven