Dagens Nyheter – 19 februari 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. til sJean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. Af.) — Ja, säkerligen har han gråtit, återtog herr Jaquemet, och bestämdt tror jag inte han gråter ännu, den bycklaren!... Han tror, han får ärfya, och derföre gråter han. Det skall bli serdeles roligt att se, huru han beter sig då vi köra honom på porten! Detta samtal afbröts af en stark rörelse, som nu uppstod i salongen. Man hade ställt den kista, som inneslöt Reginalds qvarlefvor på en likvagon. Processionen ordnades, och hvar och en intog sin plats. Rolf gick i främsta ledet, såsom om han hade varit herr Tremblayes verklige son. De tre kusinerna deremot höllo sig i slutet af tåget. Jordfästningsceremonien försiggick, grafven tillslöts öfver Röginalds lik, och ännu en gång förverkligades dessa skrittens förfärliga ord: Menniska, af jord är du kommen, till jard skall du åter varda! Enligt urgammal sed, som ännn fortlefver i landsorten, var en storartad begrafningsmåltid serverad i den största salen på slottet för alla de slägtingar och vänner, som följt den döde till grafven. Just då gäeterva på FTremblaye skulle intaga sina platser omkring det stora matbordet, vid hvars ena ända stod en tom hedersstol för den äflidne, försvunno de tre kusinerna och uppsökte hofmästaren, hvilken väntade dem bakom en afvenbokshäck. Några minuters samtal egde rum mellan dessa fyra hedersmän, derpå lemnade hbofmiästaren grefve