Dagens Nyheter – 17 februari 1866, sida 3

— ÅApropos, när böra vi lämpligast låta den krevera? — Genast... svarade baronen: — Ah! vi ha god tid på oss, menade chevalierns — Jet är också min tanke, återtog herr Jaquemet, vi ha ingen brådska... Låt oss först begrafva denne utmärkte vän, denne käre slägtinge, som vi så djupt begräta, och när vi kommit tillbaka från kyrkan, skola vi tala om för den adopterade sonen att... han icke är adopterad. Chevaliern och baronen gåfvo genom en åtbörd tillkänna sitt bifall. Grefven fortfor: — Eftersom vi äro på tal om denne älskvärde skälm, som tänkte rikta sig på vår bekostnad, så säg mix, mina kära kusiner, hvad ni tycka om honom? — Eh! He! avaaic chevalierns svar. — Uh! Hu! utlät sig baronen. — Jag förstår er fullkomligt, sade herr Jaquemet, och jag tycker alldeles som ni... Det finns ingenting behagligt hos honom, och Jag begriper sannerligen icke salig Reginalds smak. — lans ansigte är ju högst vanligt! — I hans växt och hållning finnes då ingenting utmärkt! — Det ligger något djerft och :oblygt i hans uppsyn! — Han har ett drag öfver munnen som vittnar om spotskhet. — Hans ögon äro ganska stora; men se så röda de äro! — Måhända, sade Mornesouche, kommer det sig deraf att han gråtit. (Forts.)