Dagens Nyheter – 17 februari 1866, sida 2

III. De aflägsna slägtingarne. När de öfriga deltagarne i jagten hunnit fram till stället, och den olycklige unge mannen erhållit visshet om det förfärliga slag som träffat honom, kände hans förtviflan inga gränser. Såsom läsaren vet, var vår hjelte visst icke en af dessa ömma och Känsliga menniskor, hos hvilka bjertat spelar huffudrolen; men han var dock i stånd att hysa en varm och innerlig tillgifvenhet, och han kunde ej se de band som fästade honom vid Reginald så der hastigt afslitas, utan att erfara en djup smärta. Iförsta ögonblicket blandade sig ingen tanke på egna fördelar i hans sorg. Han erinrade sig endast denne gubbes outsägliga godhet och välvilja, och huru han för honom varit en far och mer än en far. Dock lät han icke sin förtviflan utbryta i klagorop och handvridningar; en stilla flod af tårar, som runno utför hans bleka kinder, var det enda som antydde den bittra sorgen. Jägarne lagade i hast till en bår af grenar samt lade liket på den; derefter anträdde de, alla till fots och med hatten i hand, långsamt återtåget till slottet, hvarifrån de några timmar förut begifvit sig ut på ett lustparti.