Dagens Nyheter – 16 februari 1866, sida 3

Ny orättvisa mot landtmäterikorpsen. Åter hafva landtmätarne i sina förhoppningar på en något förbättrad ekonomisk ställning blifvit hårdt svikna, genom regeringens förklaring, att den icke heller vid denna riksdag ämnar föreslå någon förbättring i de härda vilkor, under hvilka dessa ännu talrika tjenstemän allt jemt sucka. En i Aftonbladet MM 90 för den 20 april sistl. år införd artikel, Om landtmäteri-taxan, skildrade i starka färger den sorgliga ställning, i hvilken medlemmarna af denna korps sig befinna. Denna art. väckte väl i början någon uppmärksamhet; de skarpa sanningar som deri uttalades behjertades, och man kunde icke annat än af menskligt medlidande beklaga deras hårda lott som utgjorde föremål för densamma, men — ifall man här undantager landtmäteriets högt aktade chef, som aldrig tröttnat att med värma och nit, fast sällan med motsvarande framgång, förfäkta sina underlydandes rätt — så fanns, märkvärdigt nog, inom korpsen, ingen enda person, som hade nog hvarken vilja och beslutsamhet att vidare spilla ett ord på saken. Aftonbladsartikeln blef också hvad man deraf kunde vänta: en ropandes röst i öknen. Insändaren för sin del har dock haft saken i friskt minne, men han beslöt, att först afbida utvecklingen af landtmäteristyrelsens till regeringen ingifna förslag om högre pensionering för landtmätare m. m., innan han ville yttra sig. Detta förslags öde är nu afgjordt, och ansågs icke en gång förtjent af, att komma under ständernas pröfniug. Det blef också, innan det han sin utveckling, i sjelfva verket ett dödfödt foster, och landtmätarne hafva mottagit underrättelsen härom med blandade känslor af både sorg och misströstan. Samtidigt med hvad tidningarne härom hade att meddela, lästes, att landt-statens tjenstemän blifvit hugnade med full godtgörelse at allmänna medel för sin sportelförlust på den nya strafflagen. — Insändaren famn detta förslag visligt vara, och i full öfverensstämmelse med hvad billigheten kräfde, emedan denna förlust utan deras eget förvållande uppkommit. Deremot finner han det vara i högsta måtto orättvist och klanderyvärdt att rikets alla lövlösa landtmätare, hvilkas ekonomiska existens helt och hållet är beroende ar deras sportel-taxa, lemnas åt sitt öde just då, när de gå förlustiga dessa af staten dem tillförsäkrade sportler, och detta sker, då antingen arbete saknas, eller ålderdom och sjuklighet lägga hinder i vägen, för deras fortfarande verksamhet. — Sannt är att 1857 års landtmäteri-taxa i sitt nuvarande skick, uppfyller landtmätarnes anspråk på en skälig ersättning för sina arbeten; men hvad betyder väl i sjelfva verket en slik förmån, då förrättningar saknas, och då lefnadsår och sjukdomar förtaga krafterna som erfordras för att på en slik taxa kunna något förtjena. Om det händer — såsom Gudi klagadt ofta händt, — att en lanudtmätare under sin helsoförstörande tienstgörlug, på ålderdomen blir utfattig; om han förlorar syn, kroppslemmar eller hemsökes af andra olycksfall, så hugnas väl ibland en sådan olycklig med en nådig, fastän merändels obetydlig och otillräcklig gratifikation för ett eller flera år; men dessa slags nådebevis förringa dock alls icke intrycket af det obilliga i hans undanskjutande från rättigheter, som tvingar honom att mottaga såsom nåd, hvad han skulle kunna fordra på grund af rättvisa. Insändaren frågar derför 1 billighetenus namn, hvarföre icke så gerna på en gång taga steget fullt ut; hvarföre icke, genom. att tillägga honom en, mot hans samhällsställning som tjensteman svarande pension, bespara den åldrige eller af missöden drabbade landtmätaren lidandet af ckonomiskt betryck; och hvarföre icke bestå den ännu tjenstbare landtmätaren åtminstone si många styfver i säker inkomst, som motsvara ersättningen för husrum och ritmaterialier: Landtmätaren behöfver väl ej mindre han är kronofogden och häradsskrifvaren tak öfve hufvudet; för de sednares beqvämlighet i dett: afseende drager staten försorg, för den förres ingen, och likväl begriper väl något hvar, at landtmätarens karte-arbeten, på hvilka stater tillvällat sig så dryga anspråk, äro i allmänhe