Dagens Nyheter – 16 februari 1866, sida 2

Reginald syntes, mot sin vana, ännu icke till? Rolf sökte ersätta hans plats, så godt han kunde, och mottog med förbindlig artighet sin fosterfars gäster. Andtligen visade sig markisen. När Rolf varseblef honom i det ögonblick han trädde ut på trappan, kunde han icke återhålla ett utrop af ötverraskning och förskräckelse. Herr Tremblaye var mycket blek. Han tycktes gi med svårighet, och den eljest så lifliga och sjätfulla blicken var matt och likasom beslöjad af ett moln. Med ett enda språng var Rolf uppe på bron och stod vid den gamles sida. — Hur mår ni, min gode far? ropade han ifrigt. Min Gud! hur mår ni? — Jag, min gosse? genmälde Reginald, jag mår nog bra... — O, nej! utbrast Rolf. Ni är bestämdt inte frisk. — Men jag försäkrar dig :.: — Har ni inte varit illamående i natt? — Icke det ringaste. Men hvarför dessa frågor? — Jag tyckte ni såg medtagen ut, och derföre blef jag orolig ... Gud vare lofvad att jag misstog mig. — Tack för din oro, käre Rolf, sade gubben småleende, den bevisar att du håller af mig; men jag upprepar ännu en gång att den saknar alla giltiga skäl. I morgse, då jag vaknade, kände jag mig litet tung i hufvudet, och medan min kammartjenare klädde mig, kom en svindel på mig. Men det var ingenting farligt alls, och för öfrigt skall motionen i förenihg med den friska morgonluften utan allt tvifvel förjaga denna opasslighet, såvida den icke redan helt och hållet gått öfver. (Forts.)