Dagens Nyheter – 16 februari 1866, sida 1

gen utverka till åtelse för honom att bära ätten Tremblayes namn och vapen samt vid sin död lemna honom i arf hela sin omätliga förmögenhet. Men dessa planer borde, euligt Reginalds tanke, icke sättas i verket, förrän Rolf visat sig värdig en så lysande framtid. Framför allt skulle hans förstånd och hjerta först utbildas och förädlas. Hans undervisning unförtroddes åt en lirare af bepröfvad förtjenst. Under dennes ledning gjorde tjufskyttens son så stora och hastiga framsteg, att de vida öfverträffade Reginalds förväntan. Rolf med sitt lifliga sinne och sin fasta karakter hängaf sig med all möjlig ifver och oförtrutenhet ät studierna. Han gick icke med vacklände och ovissa steg uppför vetandets branta backe, utan rakt på målet och utan att rygga tillbaka för något hinder. Innan Rolf ännu fyllt sexton år, hade han redan inhemtat alla de kunskaper läraren hade att bibringa honom. Reginald fick då mera odeladt njuta af sin fostersons umgänge; ty när Rolfstid icke längre var upptagen af läsning, egnade han sig helt och hållet åt den gamle. Han följde honom ständigt ut på jagt och spelade schack med honom om aftnarne. Markisen tycktes ha blifvit tio år yngre. I tanke att en yngling har behof af sällskap med andra unga menniskor, öppnade han åter slottets portar för noblessen i trakten. Nu blef det dagliga samqväm och fester. Rolf utmirkte sig framför sina jemnåriga genom sin lärdom, sitt ståtliga utseende, och intagande sätt samt äfvenledes genom sina dyrbara kläder, juveler och hästar. . Markisens frikostighet mot Rolf öfvergick alla gränser; han slösade så mycket pengar på den unge