Dagens Nyheter – 16 februari 1866, sida 1

R — TK manuen att denne, som icke visste hvad han skulle göra af dem, samlade en del deraf i ett skrin af stäl, som han hade i sitt rum. Inner hållet af detta skrin ökades för hvar dag. Frågar mån, hurudana känslor Rolf nu hyste för dem, som gifvit houom litvet svara vi: likgiltigheten. Han hade aldrig älskat sin far, och detta förhållande är lätt förklarligt; men äfven modren öfver hvilken han aldrig haft att beklaga sig, var för honom såsom om hon aldrig funnits till. Han nästan bar agg till den stackars qvinnan derföre att hon födt honom fill en så oansenbg ställning i lifvet. Han gick långa omvägar, för att icke behöfva passera förbi det hus, der hon bodde, och ehuru han icke just önskade hennes död, skulle han säkerligen ej ba fallt en tär, om man kommit och s sagt honom att hon upphört att lefva. Detta var ew otvetydigt tecken till ett kallt hjerta och ett öfvermodigt sinne. Rolf skulle oändligt gerna ha afstått hela sitt ckonomiska välstånd om han derigenom kunnat förvärfva sig rättigheten att bära något högaristokratiskt namn. Om markisen af Tremblaye vore min far, tänkte han, skulle man kalla mig herr grefven i stället för herr Rolf, som Jag Hu beständigt får heta. . Och härutinnan låg en anledning till oupphörliga sår för den unge mannens ömtåliga egenkärlek. Men Rolf yppade ej sitt själsldande för någon, och markisen Reginald hade icke minsta aning derom. Så förflöto två år. Tjufskyttens son hade ovedersägligen blitvit den Varan och elegantaste kavaljern 1 orten. Då han kom iidande