Dagens Nyheter – 15 februari 1866, sida 2

Jag har begärt för litet, tänkte tjufskytten; men jag skall väl söka taga igen skadan. Han fortfor högt: — Och denna summa, som genom skriftligt kontrakt blir mig tillförsäkrad, skall utbetalas årligen, så länge jag lefver? — Det förstås. — Och efter min död tillfalla min hustru? — Ja. — Hftersom herr markisen är så god, skulle han kanske till råga på sin frikostighet vilja anslå ett be elopp af trehundra francs till ombyggande af min förfallna koja? — Det går jag också in på. — Afvenledes vore det önskligt, om herr markisen ville låta mig årligen få ett fat bränvin ifrån slottet. — Nå ja, må ske. — Och så. — Hvad! är det ännu något mera? — Äh! herr markis, det är något högst obetydligt jag ville be om. Jag skulle så gerna se, om herr markisen tilläte mig jaga för mitt nöjes skull, bara med bössa och utan hundar, på herr markisens egor. Herr Tremblaye tvekade. I likhet med alla adelsmän på denna tid var han mycket rädd om sina Jagtprivilegier; men han besinnade att Rolf icke kunde betalas för dyrt, och att dessutom Roger, som var en djerf tjufskytt, nu jagade lika mycket i smyg som han skulle komma att göra sedan han fått tillåtelse dertill. Han gaf derföre med sig. — Ni skall få den rättighet ni begärt, sade han, — Jag vet sannerligen icke, utropade Roger, hur jag skall kunna nog taeka herr markisen!