Dagens Nyheter – 15 februari 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till ;Jean Vaubaron. Andra delen. I Esmeralda Komp. (Forts. fr. föreg. AZ.) Då markisen kommit upp i sin våning på slottet, slog han sig ned i en beqväm ländstol bredvid ett af salongsfönstren och försjönk i djupt begrundande. Han sade till sig sjelf, att det tydligen var försynen, som siändt detta barn i hans väg, och han gjorde sig den frågan, om icke försynen dermed velat antyda att detta barn kunde bli honom en ersättning för dem han förlorat. Med ett ord, tanken på att adoptera Rolf och göra honom till arfvinge af sitt namn och sin förmögenhet vaknade i hans själ. Markisen hade evdast slägtingar på långt håll; alla dessa voro rika i sig sjelfva och ingen bar hans namn. Bland de många sorger han haft i lifvet var äfven den nedslående tanken, att hans gamla familjegods och hela hans stora rikedom skulle tillfalla dessa aflägsna anförvandter och öka deras redan förut öfverflödiga egodelar. A andra sidan kände han en innerlig ömhet födas i sitt hjerta: för detta barn, denne lille vackre, kloke och oförskräckte bondgosse, hvilkens blod flutit för honom. Kanske skulle denne kunna förljufva hans ålderdom och sprida någon glädje i det ödsliga hemmet. Utom dessa skäl fanns ett annat, som tyngde ännu