Dagens Nyheter – 15 februari 1866, sida 1

— Ja, jag hörde verkligen att den lille odygdsmakaren haft den sällsynta lyckan att vara herr markisen till gagn, och jag välsignar ödet derför... — Säg försynen, min vän... — Ja, herr markis, försynen... — Ni har väl märkt, att barnet är rikt begåfvadt? —Ahja, nog är gossen bra alltid... — Häller ni af honom, såsom han förtjenar. — Det gör jag, herr markis; men hvar och eu visar sin ömhet på sitt sätt. Vi tattiga stackare behandla ej våra barn som förnämt folk... Jag tuktar pojken ibland, när han begält nägon dumhet, förstås, och det är minsann inte så sällan. Men herr markisen känner ordspråket: Den man älskar, den agar man. — Ahl! återtog herr Tremblaye med ett tvunget leeude; jag är blott rädd för att vi älskar honom alltför mycket, om er kärlek skall mätas efter den måttstocken. — Inte har väl pojken beklagat sig? frågade Roger. — Tvärtom har han tagit er i försvar, genmälde markisen. — Det var också hans skyldighet! sade tjulskytten. Hau vet nog att jag häller honom kär. i — Hörpå, sade herr Tremblaye, skulle ni vilja gå in på att skiljas från honom? — Skiljas, hvarför det? — Det hör inte hit... Besvara min fråga. — Nåja, det kommer an på... utlät sig Roger. Om jag derigenom kunde befrämja hans lycka i verlden . ..