Dagens Nyheter – 15 februari 1866, sida 1

mera i vågskålen. Det var ju ett barmhertighetsverk, en handling af tacksamhet att taga gossen från hans dåliga föräldrar och förskaffa den unge örnen tillfälle att spänna sina vingar. Sådana voro de tankar, hvarmed herr Tremblaye sysselsatte sig, då en kammartjenare inträdde i salovgen och tillkännagaf att Roger Rigaud ankommit till slottet och begärde att få tala vid markisen. — För in honom straxt! svarade den gamle. Då Roger Rigaud af sin hustru fått underrättelse om morgonens tilldragelser, blef han mycket glad, smekte Rolf i stället för att slå honom, och begaf sig direkte till slottet, efter att skyndsamt ha bytt om kläder. Han var nära fyrtio år gammal, stor och stark, hade en väl proportionerad vext, breda skuldror samt muskulösa armar och ben. Han bibehöll ännu en militärisk hållning och gång, sedan den tiden han var soldat och hade svarta, yfviga och uppåtvridna mustascher. Hans väderbitna ansigte uttryckte ingenting godt; blicken saknade öppenhet, och lögnen tycktes bo inom de tunna läpparne. Han hade denna dag påtagit siua bästa, d. v. s. minst trasiga och fläckiga, kläder. Då han uuvder djupa bugningar inträdde i salongen, gat markisen honom ett vänligt tecken att komma närmare. Tjufskytten följde denna uppmaning. -— Min vän, sade herr Tremblave, eftersom ni kommit hit, har ni utan allt tvifvel träffat er hustru... — Ja, herr markis, svarade Roger, det har jag. — Hon har förmodligen sagt er, fortfor herr Tremblaye, att er son räddat mitt lif...