ägarne emellan efter då grunder, som i skiftesstadgan föreskrifna finnas, teckna besvärshänvisning och utgifva det ena exemplaret till jordegarne samt af de 2 öfriga, begge försedde med gode mäns eller jordegarnes bevis, att de sistnämnde ett lika lydande exemplar erhållit, bilägga det ena exemplaret vid förrättningsprotokollet och sedan det andra med karterenovationen till general-landtmäteri-kontoret. Men Zettergren har icke hållit eller afslutat någon landtmäteri-förrättning, utan blott biträdt ägodelnings-rätten vid dess förrättning; — kostnaderna skola, såsom i det föregående är sagdt, fördelas efter hvad lag, rörande betalning för häradssyn föreskrifver och således icke efter de i skiftesstadgan bestämda grunderne; — Zettergren kan icke utgifva det ena exemplaret tilljordägarne och få bevis å de 2. exemplaren, att ett likalydande exemplar blifvit tillstäldt jordägarne, utan att med dem hålla sammanträde i Gode mäns närvaro, dertill han icke är lagligen berättigad och som, om det hålles, åtföljes af anspråk på resekostnadsersättuingar och dagtraktamenten, som skola betalas — af hvem? — han har intet förrättningsprototokoll, hvarvid det ena exemplaret af räkningen kan biläggas, och han har ej heller någon karterenovation, hvarmed det andra exemplaret af räkningen kan sändas till general-landtmäteri-kontoret. Zettergren blifver dessutom, huru han än förfar, nödsakad att, för utbekommande af sin fordran, lagsöka jordägarne, derest de vägra betala; men det heter uttryckligen i 23 8 af kungl. landtmäteritaxan, att handräckning till arfvodes utbekommande ej må landtmätare lemnas, utan att han styrker, att arfvodesräkning, på sätt i 20 8 sägs, blifvit upprättad, — som är omöjligt efter hvad redan är sagdt. Med Zettergrens beklagansvärda öde för ögonen, lära hädanefter alla kloka landtmätare undandraga sig att biträda ägodelnings-rätter, under de hvarjehanda förevändningar, som stå dem till buds och hvilkas behörighet sällan kan kontrolleras. Derpå måste många jordegare blifva lidande, Hvems är skulden? Denna fråga tyckes icke kunna framställas, obemärkt af både justitie-kansler och justitie-ombudsman. — Eller kanske skall det äfven nu, trots dessa två väktare öfver lagarnes noggranna efterlefnad, gå på samma sätt, som då man kastar en sten i sjön: den förorsakar litet buller, men sjön sluter sig genast obevekligt öfver den kastade stenen, som aldrig mera synes, och vräker derefter obehindradt sina böljor emot samt undergräfver allt mer och mer stranden af Det sjuka samhället.