häktade qvinspersonen Christina Flodin, anklagad att ha varit vållande till arbetskarlen Jacobssons död. Flodin dömdes på grund af hvad i målet förekommit att för uppsåtlig misshandel å Jacobssan, begången i hastigt mod utan afsigt att dräpa, undergå sex månaders straffarbete. Ett makalöst prejudikat för domare och landtmätare. Kommissions-landtmätaren C. A. Carlsson hade den 14 nov. 1861 afslutat laga skifte å Buckarby ägor, öfver hvilket 8 delägare hos Wåhla härads ägodelningsrätt anförde besvär, beträffande graderingen och skiftesläggningen, till följd hvaraf samma rätt sammanträdde inom skifteslaget den 19 juni 1862 i närvaro af skiftesmannen och biträdd af kommissions-landtmätaren C. R. Zettergren. Rätten besigtigade de vidsträckta och till beskaffenhet högst olika ägorna och yttrade, att som ägodelnings-rätten hos sig stadgat den öfvertygelse, att ändringar i skiftesplanen erfordrades, och dessa blifvit till beskaffenhet och omfång provisionelt bestämda, ägodelnings-rätten ansåg nödigt, att, före målets afgörande, den sålunda ifrågasatta förändrade planen blefve, med tillämpning af de utaf ägodelnings-rätten beslutade gradförändringar, uträknad af ofvannämnda, rätten biträdande landtmätare, hvilken tillika öfver lämpligheten af förändringarne borde afgifva utlåtande, hvarefter rätten ville målet företaga. Zettergren mottog på god tro rättens honom såInnda lemnade, högst mödosamma och besvärliga uppdrag, uträknade ny skiftesläggning, afgaf det äskade utlåtandet och fordrade i ersättning för sitt besvär, enligt räkning, 775 rdr 40 öre. Den 24 april 1863 sammanträdde ägodelningsrätten ånyo och meddelade hufvudsakligt utslag, deri föreskrifves åtskilliga förändringar, bland annat, i graderingen och skiftesläggningen. Beträffande rättegångskostnaderna, förpligtades skifteslaget att gälda kostnaderna till rättens ordförande och ledamöter samt äfven skiftesmannen Carlsson, men icke landtmätaren Zettergren, utan han hänvisades att, för utbekommande af fordrad ersättning, för sin på målets utredning använda stora möda och tidspillan, tillställa skifteslaget en med behörig besvärshänvisning försedd särskild räkning, hvilken delägarne lemnades öppet att i laga ordning klandra efter befogenhet. I fråga om kostnader för ägodelnings-rätt, innehåller 13 kap. 6 8 kongl. skiftesstadgan, att de skola godtgöras af parterne, efter hvad lag, rörande betalning för häradssyn, föreskrifver,, och allmänna lagen innehåller i 14 kap. 4 Jorda-Balken, att sådan syn skall ske å kärandens kostnad, men stannar på den, som domaren vid sakens slut dertill skyldig pröfvar. Kongl. skiftesstadgan anbefaller vidare i 18 kap. 23 8 Agodelnings-rätt, att ställa sig allmänna lagen till efterrättelse samt hvad för härads-ratt föreskrifvet är, och det heter dels i 10 kap. 12 g rättegångs-balken: Det, som af någon hufvudsak flyter, såsom skadestånd och rättegångskostnad, med mera, dömes i den rätt, som i hufvudsaken dömt,, samt dels i 24 kap. 3 8 samma balk: Om rättegångskostnad dömes tillika med hufvudsaken. Som nu ägodelningsrätten ostridigt dömde i hufvudsaken och, rättegångskostnaden var en följd deraf, samt till denna kostnad hörde ej blott den, hvilken rättens ordförande och ledamöter samt skiftesmannen Carlsson förorsakade, utan äfven den som uppkom i följd af den möda och tidspillan landtmätaren Zettergren fått vidkännas jemlikt ägodelnings-rättens beslut, så synes det vara tydligt och klart, att samma rätt ock bordt derom dömma. En delegare Klagade hos Kongl. Maj:t öfver ägodelningsrättens utslag i flera afseenden och hemställde, huruvida icke ägodelningsrätten oriktigt tförfarit, då den, undandragande sig pröfningen af biträdande landtmätaren Zettergrens ersättningsanspråk, hänvisat till särskild rättegång derom. Då målet föredrogs i högsta domstolen den 30 maj 1864, ansågo justitie-råden Leuhusen, Almqvist och Wretman, att ehuru ägodelnings-rätten icke bordt undandraga sig pröfningen af Zettergrens ersättningsanspråk, likväl, och då ägodelnings-rättens beslut, hvarigenom denna fråga blifvit till särskildt utförande vid allmän domstol hänskjuten, emot öfrige delegarne vunnit laga kraft, läto justitieråden vid ägodelnings-rättens yttrande härutinnan bero Högsta domstolens fleste ledamöter åter, justitieråden Alexanderson, Iggeström, Cramer och Adlercreutz, hade intet att anmärka deremot, att ägodelnings-rätten undandragit sig pröfning af Zettergrens ersättningsanspråk, utan yttrade blott helt kort, att de funne skäligt att vid egodelnings-rättens yttrande härom låta bero. Detta högst märkvärdiga prejudikat står attläsa i Naumanns Tidskrift AZ 12 för år 1865 sid. 710 och kan således icke, hvad man väl eljest skäligen kunnat tro, vara fingeradt. De tre justitieråden synas hafva varit af den meningen, att om alla eller flere delägare klagat ötver ägodelnings-rättens beslut, hvarigenom rätten undandragit sig pröfningen af Zettergrens ersättningsanspråk och sålunda gjort sig skyldig till åsidosättande af ofvan åberopade 88 i allmänna lagen och skiftesstadgan, då skulle vid detta åsidosättande icke fått bero, men att detta kunde få ske nu, derföre att blott en delägare klagat. Är då icke ens rätt lika helig, som fleras, och skall ej hestämd lag efterlefvas, då blott en klagande har densamma på sin sida? De fyra justitieråden åter hafva helt enkelt funnit skäligt att låta vid ägodelnings-rättens förberörde åsidosättande bero. I 24 kap. 3 8 Rättegångsbalken stadgas: All dom bör fästas på skäl och lag, och ej på godtycke., och sjette domare-regeln lyder sålunda: Domaren skall grant veta lagen, der han efter dömma skall; ty lagen skall vara honom för en rättelse. Det är ingalunda slut med ifrågavarande, verkligt sorgliga sak, efter den sålunda skedda belysningen af dess rent juridiska sidor, utan än återstår att betraktas, huru landtmätaren Zettergren skall kunna fullgöra det af högsta domstolens pluralitet fastställda ägodelningsrättens beslut. Detta innehåller, såsom vi ofvan sett, att han skulle tillställa skifteslaget en med behörig beNA ET Al a