Dagens Nyheter – 14 februari 1866, sida 2

— Men din far näste väl ha någon anledning till sin vrede, skulle jag tro... — Nej. Han hade inga pengar — icke kan väl jag rå för det — och när han är utan 2 Må Mi e pengar, slår han alltid mig. Det är väl en lättnad i hans bekymmer, förmodar jag .:. Stackars barn!.. mumlade markisen. — Således, frågade Rolf, till hälften lugnad, således har jag ingenting att frukta i dag? — Ingenting, svarade Reginald, hvarken i dag elter någonsin framdeles. — Då, utropade gossen sprittande af glädje, då begär jag intet bättre än att få följa er, herr markis. Och Rof gick i samma riktning som markisen. Men knappt hade han tagit ett par steg framåt, förrän hans rödlätta kinder plötsligt blefvo bleka; blod framströmmade ymnigt ur såret, på han bröst, och benen förmådde icke bära honom. Han föll omkull. Reginald blef helt förskräckt öfver denna oförmodade kris, och slösade ånyo alla sina omsorger på barnet, som snart åter reste sig upp och sade: — Nu har det gått öfver! — Det är alldeles omöjligt för dig, sade herr Tremblaye, att till fots tillryggalägga den långa vägen till Tremblaye. — Åhjo, svarade Rolf, ni skall få se att jag går så bra som trots någon. — Men jag tillåter icke att du öfveranstränger dig. — Som ni vill, herr markis, jag skall stanna här. — Nej. Du skall få rida med mig på min häst. Kanske du är rädd för att rida?