Dagens Nyheter – 14 februari 1866, sida 2

— Hvad är framtiden för slag, herr markis? — Det är den tid, då du upphört att vara ett barn och i stället blifvit en man. — Ja, jag har ofta tänkt derpå. — Och hvad ämnar du taga dig till, när den tiden kommer? — Så snart jag blir så gammal att jag kan antagas till soldat, skall jag gå ut i krig och komma tillbaka hem, sedan jag blifvit kapten och rik. , — Du önskar då att bli rik? — Javisst. — Hvarför det? — Derföre att min far alltid säger, att om man har mycket pengar, återstår intet vidare att önska. Man eger då all den sällhet och glädje, verlden har att bjuda på. Markisen uppgaf en suck och kastade en sorgsen blick mot himmelen; derpå kysste han medaljongen, som inneslöt hår af dem, hvilka han så högt älskat och ännu begrät. Rolf märkte hans nedslagenhet och förblef tyst. Herr Tremblaye återtog: — Mitt barn, jag vill följa dig hem till din far och säga honom att jag har dig att tacka för mitt lif. — Som ni behagar, herr markis; men var så god och bed honom att han icke slår mig; ty, ser ni, jag har nu varit borta från hemmet öfver två dagar. . — Var lugn, han skall icke röra dig. Men säg mig, min gosse, hvarför du så der flytt hemifrån? — Jo, för att slippa stryk. — Hvad ondt har du då gjort? — Inte har jag gjort något ondt.