— Rolf. — Nå, än din far, hur heter han? — Roger Rigaud. Markisen rynkade ögonbrynen. — Han har ju fordom tjenat vid franska gardet, om jag mins rätt. — Ja, herr markis. — Och är fattig, eller huru? — Ja, herr markis, mycket fattig. — Han lär lefva på tjufskytte, efter hvad mina skogvaktare försäkra. — Det ha de ljugit, herr markis! utropade Rolf i förnärmad ton. Hvarföre skulle jag vidröra detta ämne i mitt samtal med gossen? tänkte herr Tremblaye ... En son kan icke, bör icke anklaga sin far. Efter en stunds tystnad återtog Reginald högt: — Aro ni flera syskon? — Nej, herr markis, jag är enda barnet. — Håller din far af dig? — Det tror jag inte. — Han brukar då misshandla dig. — Ja, ibland. — Hvad sysselsätter du dig med om dagarne? — Jag gör just ingenting. — Men din far har väl ställt så till att du får någon undervisning. — Han har lärt mig läsa; det är allt hvad han sjelf kan och mera kan inte heller jag. — Skulle du inte gerna vilja lära dig mera? — Ack jo! .. Men det är inte möjligt. — Har du någon gång tänkt på framtiden?