Dagens Nyheter – 14 februari 1866, sida 1

stegrade sig och skakade hufvudet, för att derigenom kasta sin nya börda långt bort ifrån sig. Men barnet släppte icke sitt tag. Det uppstod ett ögonblicks kamp mellan de båda fienderna. Men denna blef at kort varaktighet; ty hästen, som var ytterst medtagen af det häftiga loppet, störtade omkull, hvarvid en del af hans kropp föll tungt mot segrarens bröst. Herr Tremblaye var räddad, men barnet låg afsvimmadt och blödande på marken. i Detta barn var, såsom läsaren utan tvifvel gissat, ingen annan än Rolf Rigand, tjufskytten Rogers son. När markisea Reginald märkte att all fara var öfverstånden, lösgjorde han sitt ena ben, som kommit under hästen, utan att ana hvilken hjelpare himlen skickat honom i nöden. Men han hade icke väl kommit på fötter, förrän han varseblef den afsvimmade gossen, hvilkens händer ännu hårdt omslöto betslet. Han skyndade att lyfta upp honom, lade honom sedan på den mjuka gräsvallen ett stycke från hästen och förde sin darrande hand till hans hjerta, för att förvissa sig om att detta slog. Derpå gick han försigtigt ned utför branten och återkom efter en stund med filtbatten fylld af vatten, hemtadt ur forssen. Han tvättade nu blodet al gossen, och det dröjde icke länge innan denne återkallades till lif af det friska vattnet och slog upp ögonen. Han varscblef Reginald af Tremblaye, som låg på knä bredvid honom i framlutad ställning, så att de hvita hårtestarne nästan vidrörde hans egna gullgula lockar. Han gjorde ett försök att stiga upp, och hans läppar hviskade med ett uttryck af djup vördnad: — Herr markis... herr markis.