Dagens Nyheter – 14 februari 1866, sida 1

— Detta är bestämdt icke något vanlig! barn. Han lade sin magra hand på Rolfs hufvud och sade: — Vet du att Gud skickat dig i min väg, för att rädda mitt lif? — Allt hvad Gud gör är godt och nyttigt, genmälde Rolf. — Huru kunde det falla dig in, ett livet barn som du är, att söka hejda en vikt häst, som skenade? — Herr markis, sade gossen, jag säg att ni icke längre kunde styra bästen, emedan ewa tygeln var afsliten, och att vi var förlorad, om ingen kom till er bjelp. Jag tänkte icke vi: dare på saken, utan sökte göra hvad Jag kunde; och som ni ser, gick allt lyckligt och väl. Herr Tremblaye stod. slagen af häpnad. Han: hade aldrig föreställt sig ens möjligheten al. sä mycken kallblodighet hos ett barn. — Du är modig! utropade han. ändtligen. — Jaså, det visste jag Inte, svarade Rolf. — Hun! Hvad menar du? — Jo, jag menade att jag inte vet om jag är modig... Men jag är icke rädd för någonting. Då markisen hörde detta okonustlade svar, kunde han icke låta bli att le. i — Är du från denna trakten, min gosse, frågade han. — Har aldrig herr markisen sett mig förr? sade Rolf och såg förvånad ut. — Nej, Jag har aldrig sett dig; åtminstone: har jag icke gifvit akt på dig. — Jo, jag är från FEremblaye jag. med. — Huru heter du?