Dagens Nyheter – 12 februari 1866, sida 1

— Ja, det är min tanke. — Näväl, återtog don Raymond, se hit och tvifla icke längre! ... Så stälsalt Rolf äv var mot hvarje sinnesrörelse, kände han cn rysning genombäfva sig, då han hörde dessa ord. Han trodde att Foulquerres blodiga hk skulle visa sig för hans ögon. Men hans blickar riktades genast på dow Raymond, och han begrep då meningen af de ord denne yttrat. Kommendören hade knäppt upp sin väst och öppnade sin skjorta. — Se hit! upprepade han och pekade med fingret på sitt blottade bröst: Rolf lutade sig fram. Två tum ofvanför hjertat såg han ett märke, som icke var ett vanligt ärr. Det var en läng och smal fläck at mörkröd färg, mycket liknande öppningen al elt sär, förorsakadt af en värjstöt. — Ser ni? frågade don Ravmond. — Ja, svarade Rolf, men jag vet icke hvad det är, som jag ser. — Denna fläck, återtog kommendören, åstadkoms af den värjstöt, som Foulques Eaillefers ande gaf mig i det ögonblick då klockan slog; tolf. Om två timmar syns den ej mer... Oc nu, när ni har sett, må ni tvifla, om nikan... Rolf svarade icke. Han måste tro sina egnw ögon, och dock kunde han ej nedtysta sitt förnuft, som bestämdt förnekade sanningen at de öfvernaturliga delarne utaf kommendörers. berättelse. Han ansåg det derföre vara rädligast att tiga. Don Raymond fortfor: . — Det återstår mig nu. endast att tacka er för den gistfrihet, ni visat mig, och den uppmärksamhet, hvarmed: ni. åhört berättelsen om mina sorger och lidanden. Jag bor endast ett