stå det, mitt sinne var oroligt och mitt hjerta klappade häftigt. Jag bäfvade, utan att veta hvarföre; jag erfor en sådan fruktan, som mörkret och ensamheten alstra. Den lilla lampa, som fogden ställt på bordet bredvid eldstaden, spred ett matt sken, som endast bidrog till att göra mörkret i de öfriga delarne af rummet mera ogenomträngligt. Utom den trånga krets som upplystes af detta ljus, kunde man blott oredigt urskilja föremålen, hvilka då och då tycktes röra sig. Den våldsamma blåsten, som trängde in i de öde salarne, åstadkom sällsamma ljud. Mina blickar voro fästade på boken, och jag läste maskinmässigt deri, men tankarne voro på annat håll. frivilligt sade jag till mig sjelf, att det slott, hvari jag befann mig, tillhört den man jag dödat. Jag tyckte mig åter vara på Malta, på strada Stretta, jag såg kommendören framför mig och yåra värjor korsas, jag hörde min fiende med. slocknande stämma framhviska dessa ord, som så ofta ljudit i mina öron: Laga att min vårja blir förd till Tete-Foulques, och att man i slottskapellet läser hundra messor för min själafrid. Ni torde medge, att jag illa valt tid och ställe för frammanandet af dessa minnen. Mer än ept gång tänkte jag afbryta mina böner och bege mig till slottsfogden, men jag qvarhölls af en falsk hederskänsla; jag skämdes öfver min vidskepliga fruktan. Gång efter annan lade jag ved på elden, för att lifva upp denna och få ljusare i rummet; men jag vågade icke se mig omkring. Jag tyckte mig oupphörligt känna en hand läggas på min axel och trodde att jag kulle befinna mig ansigte mot ansigte med