Dagens Nyheter – 10 februari 1866, sida 3

Jag sökte inbilla mig att allt hvad jag tyckt mig se och höra, endast försiggått i min inbillning. Annu höll jag den utsläckta lampan i handen. Jag kände ett starkt begär efter att få lägga mig och sofva; ty mina krafter voro uttömda; jag återtog derföre min vandring, i den förhoppning att till sist nå det efterlängtade målet, fogdens rum. Efter en stund kom jag till en trappa, som ofvantill belystes af ett svagt ljussken; detta trängde fram genom en dörr, som stod på glänt. Jag gissade att skenet kom från den slocknande eldbrasan i rustkammaren, tog några steg uppför trappan och såg att jag icke misstagit mig. Lifvad af hoppet att få lampan tänd, vågade jag mig ända till dörrtröskeln och kastade, icke utan stark bäfvan, en hastig blick öfver rummet. De bårla skepnaderna syntes icke vidare till framför sspiselmn. Denna omständighet öfvertygade mig; om att jag hade drömt, hvadan jag tog mod till mig och gick dristeligen fram mot elds taden. Knappt hade jag hunnit passera halfva r ummet,. förrän ett hånskratt skallade alldeles bredvid mig. Jag tappade lampan. Isabella af Lusig-non stod på tre stegs afstånd ifrån mig, med! ett afskyvärdt Icende på sina läpp: ar, och pekade med handen åt andra sidan a ; galen. Jag: vände mig om, blek och skällvand 2, samt varseblef herr Koulques Taillefer som väntade mig: Han hade intagit position och gjorde underx tystnad en inbjudande ätbörd med sitt stora slagssvärd. (Forts.)