Dagens Nyheter – 10 februari 1866, sida 3

mina känslor, då jag i det ögonblick jag trädde öfver tröskeln, varseblef Foulques Taillefer och hans hustru, som stigit ned ur sina ramar och nu sutto midt emot hvarandra vid eldbrasan, den ene klädd i sin stridsrustning, den andra utstyrd i sin klädning af silfvertyg och sitt stärkta halskrås. Förskräckelsen fastnaglade mig der jag stod, och jag hörde fullkomligt tydligt detta samtal mellan de två spökena: — Min hulda, sade Foulques, hvad synes eder om denne kastilianares förmätenhet, som kommit hit för att njuta sin beqvämlighet i mitt slott, efter att ha tagit kommendören afdaga, utan att tillåta honom först ordna sin själs angelägenheter? — Min vän, genmälde det qvinliga spöket med ihålig röst, min mening är att denne kastilianare förbrutit sig mot hederns lagar, och det vore i sanning illa, om ni läte honom komma härifrån, utan att kasta honom handsken. Jag förlorade all besinning, störtade mig ånyo utför trappan, för att på måfå leta mig fram till fogdens rum. Men jag hittade icke dit; tvärtom förirrade jag mig alldeles i mörkret, och efter att ha sprungit genom en mängd gallerier och korridorer, uppoch nedför trappor, lutade jag mig mot en vägg och visste icke om jag hade rustkammaren till höger eller venster om mig. Efter en temligen lång stund, som jag tillbragte i väntan och dödlig oro, lyckades jag öfvertyga mig sjelf att daggryningen var nära och att tuppen hade låtit höra sig. Som ni vet, måste alla gengångare, till följd af en gudomlig lag, återvända till sina grafvar, så snart tuppen första gången galt.