Dagens Nyheter – 9 februari 1866, sida 2

— lEremiten är 1 kapellet: kom, jag skall följa er dit. Han ledsagade mig genom en labyrint af trappor och korridorer. Utantill var slottet temligen väl bibehållet, men ni kan icke göra er en föreställning om, huru det såg ut imuti. Hvalfven hotade i hvar minut att nedstörta, golfstenarne voro på många ställen uppryckta, knappt i något fönster funnos glasen qvar och ugglor hade sina bon i salarne. I den mon vi hunno framåt, urskiljde jag tydligare ljudet af en klagande stämma som sjöng psalmer. Snart kände jag igen verserna i psalmen De profundis. Denna sång gjorde ett högst obehagligt intryck på mig. Den gamle öppnade en dörr och bad mig stiga in i kapellet, men följde mig icke sjelf. Eremiten hade kapellets vård om hand, men skötte sitt äliggande mycket illa; ty det var ytterst förfallet. Gräs växte mellan golfstenarne; de skulpterade panelningarne hade lossnat från väggarne och draperierna vid altaret voro sönderrifna. Eremiten fortfor att sjunga. Han hade på sig en trasig mess-skjorta, och ehuru han, förmodligen till följd af späkningar var blek och utmerglad, tycktes han ännu vara tung. Jag föll på knä och väntade till dess han fullbordat sin sång. När han slutat sista versen, uttalade jag högt ordet: Amen! Han vände sig om, blef varse mig och frågade på samma sätt som den gamle fogden: — Hvad vill ni? — Jag har kommit hit för att uppfylla en samvetspligt, svarade jag: — Hvilken då? — Jag har gjort ett löfte.