Dagens Nyheter – 9 februari 1866, sida 2

PDröm och verklighet. För omkring tre veckor sedan hände sig i Finland följande: En ung bonddräng på Kakskerta mötte en ung flicka, pigan hos en granne, samt frågade, om hon ej gerna skulle vilja gå på en dans, som var tillställd å ett hemman, beläget å andra sidan Nakskerta träsk. Flickan, ung och dauslysten, hörsammade genast uppmaningen och begaf sig till en kamrat, som redan lagt sig till hvila. Efter mycken öfvertalning lär oc kså den andra jäntan beveka sig, och de två flickorna tågade kl. emellan 6—7 på qvällen öfver det mörka träsket. De återkommo aldrig mer — sjöjungfrun hade lockat dem ner i Neckens sal, för att med dem dansa Neckens polska. Den unge drängen, som endast på skämt talat om en dans, som ej ens var tillämnad, lär vara mycket bedröfvad. Detta skedde på söndagen; man draggade och sökte hela måndagen — förgälves. Men, enligt berättelse skall de unga jäntornas husbonde i drömmen fått besök af dem, och derunder hade den ena sagt åt honom: Jag kommer ej mera åter, men mitt lik kunnen J finna, om J gån så långt på isen, att ljusskenet skimrar från gården, der dansen skulle vara — och riktigt, man faun de båda liken i ett bykhål, endast nägra famnar från land och på två alnars djupt vatten. — Drömmen hade naturligtvis kommit deraf, att mannen gått och tänkt mycket på hvar flickorna kunnat drunkna och att hjernan fortfarit, ännu efter mannensi nsomnande, att arbeta på lösning af denna gåta ända tills det lyckades.