— Slottet har blott två invånare: en fogde och en eremit... Så snart det blir mörkt stänger fogden portarne och går till sängs. Gamla menniskor sofva tungt, så att han säkerligen icke hör oss. Hvad eremiten beträffar, lärer han tillbringa nätterna under bön i kapellet; naturligtvis låter han ej störa sig... Jag lät öfvertyga mig af dessa skäl. Man lagade i ordning en bädd af torkadt sjögräs åt mig. Jag lade mig på denna, klädd som jag var, och insomnade mycket snart. Enligt sitt löfte väckte kolaren mig tidigt på morgonen. — Om ni nu behagar, herr pilgrim, sade han, ge vi oss utaf. Jag steg straxt upp och kände till min stora ledsnad att det värkte häftigt i knäet. Detta hade svullnat förfärligt under natten. Emellertid ville jag icke på något vilkor stanna der Jag var; jag sökte göra mig känslolös för smärtan och satte mig i gång, åtföljd af min värd. Ehuru jag stödde mig på pilgrimsstafven, haltade jag och gick så långsamt, att vi först efter fem timmars vandring kommo fram till en öppen plats i skogen och blefvo varse slottet Tete-Foulques. Som jag nu icke hade vidare behof af min vägvisare, gaf jag honom några guldmynt, afskedade honom under tacksägelser och fortsatte ensam vägen. Slottet Tete-Foulques var en ofantligt stor byggnad, befästad och omgifven af en bred och djup graf. De höga gråa och mossbelupna murarne sågo hemska och ödsliga ut. Väldiga torn reste sig vid hvartdera af slottets fyra hörn. Icke en lefvande varelse syntes till, icke ett ljud hördes; grafvens lugn och tystnad tycktes råda i och utanför denna byggnad. Man