Article Image
kropp. Han hade då lyftat upp och burit mig till sin koja. Jag tackade honom för hans goda gerning, och han bjöd mig att dela den tarfliga måltid, hans hustru tillagat. Jag antog mnaturligtvis med förtjusning detta anbud. Medan vi äto, frågade jag honom, hvad han tänkte om de fruktansvärda gäster, af hvilka skogen, enligt det gängse pratet var hemsökt. Han sade sig ofia ha hört förfärliga historier berättas, men hade aldrig sett något som bekräftade dem. För öfrigt hade han ett rent samvete, och han trodde icke att Gud skulle tillåta underjordens andar att göra honom ondt, då han sjelf aldrig förorättat någon menniska. Sedan bad jag honom upplysa mig, huru längt det var från hans stuga till Tete-Foulques. — Ieke fullt två timmars väg, sade han. — Vill ni följa mig dit? — Gerna, herr pilgrim; i morgon vid dagryningen bege vi oss ästad. — Kan ni icke ledsaga mig dit i afton? — I afton!... upprepade han. — Ja. — Omöjligt! — Hvarför dei? — För det första skulle det nu i mörkret gå åt minst fyra timmar på vägen i stället för två; och för det andra lära vi ej bli insläppta i slottet förrän det blir dager. — Hvem skulle då hindra oss? — Portarne äro stängda. — Dem öppnar man väl, om vi ge vår ankomst tillkänna? — Aro då slottets invånare till den grad ogästvänliga? oc

9 februari 1866, sida 1

Thumbnail