den i följd af Carnots inflytande den 24 febr. 11793 kungjorda utskrifningen af 300,000 man var någon början till det förderfliga konskriptionssystemet. Beslutet innehöll, att tills nämnde behof af rekryter var fyldt, skulle aila medborvare, som voro ogifta eller euklingar utan barn och mellan 18 och 40 år gamla, vara underkastade utskrifningen; att hvarje kommun skulle fylla sin kontingent genom val, sedan den itre dagar väntat på att frivilliga anmälde sig; samt att hvarje fransman mellan 40 och 60 år skulle höra till nationalgardet. Denna åtgärd var således i grunden en återgång, i följd af landets fara för ögonblicket, till den gamla, allmänna folkbeväpningen, och det var långt ifrån styrelsens mening att påläigga franska folket bärdan af ständig krigstjenst äfven under fred. Först när republiken låg i själtäget blef konskriptionen införd bäde vill gagnet och namnet. Det skedde genom lagen af den 19 Fructidor är V (1798), hvars utarbetande direktoriet hade uppdragit åt general Jourdan. Ungdomen af mankön ivdelades nu i åtta åldersklasser, inom hyilka de för året behöfliga rekryter skulle uttagas medelst lottning. Icke heller med denna lag alsägs, att utskrifningen skulle blifva ständig. Men de krigiska framgångarna höjde Napoleon I upp på kejsartronen; han ville bibehälla makten genom samma medel, hvarmedelst han vunnit den, och på blodiga ruiner stiga allt högre. Ian förde krig för krigets skull. Om han ej skapade systemet, så organiserade han det och gjorde det till en fortvarande kräfta för folken. Nationalgardes-inrättningen förföll, ty Napoleon utsög landets krafter för den stående armåen och frågade i allt fall icke efter nationalgardet, emedan det icke var egnadt att användas annat än till lokalförsvar och han ej egde ett lika oinskränkt välde öfver det, som öfver liniearmeen. Under hans regering utskrefvos ej mindre än 2,947,665 man, enligt beslut af den blindt underdåniga senaten. Af dessa kommo 1,140,000 ensamt på året 1813, i kraft af fem särskilda senatsbeslut; men af det årets sista utskrifning på 300,000 man kunde dock cj mer än hälften pressas ut af det slutligen vid den kejserliga despotismen trötta landet. Den första konskriptionslagen medgaf ej rätt att lega för sig. Lagen af är VIII tillät det, men endast för några få klasser. En sednare lag utsträckte legningsrätten, men de länga krigen under kejsardömet verkade en så stor minskning i antalet af frivilliga, att knappt en tjugondedel ar armeerna bestod af sådane. Först under bourbonerna och genom en lag af 1818 fick legningssystemet en större utsträckning och tillämpning. I samma män krigen slukade mera folk, blef konskriptionen förhatligare för nationen, som mäste släppa till sitt blod. Redan i början af spanska kriget, då nederlagen begynte och ärelystnadens rus hade gätt öfver, blefvo nedstämning och missnöje märkbara inom armeen. När hundratusentals krigsvana soldaters ben hvitnade på Spaniens, Rysslands och Tysklands fält; när blott spillror funnos qvar af den stolta och i så lång tid segerrika armten; när det blef Frankrikes egen tur att försvara sig — då fanns det ej längre någon folkbeväpning, som kunde värna det. Samma oerhörda militärdespotism, som hade bragt Napoleon upp till maktens tinnar, vållade också hans fall derifrån. De återinsatta monarkerna, både i Italien och Frankrike, som märkte, huru mycket folken hatade konskriptionen, förklarade den upphäfd, eller lofvade att helt och hållet afskaffa den.