verstiglig klippvägg. Der slutade vägen helt tvärt. Mitt mod sjönk betydligt; jag ansåg mig vara hjelplöst förlorad, om jag nödgades tillbringa hela natten i skogen. Hungerns qval voro förfärliga, och mina lemmar blefvo alltmer och mer stela. Emellertid vände jag om och kom åter till vägskilmaden Jag följde nu den högra stigen, och jag kan nästan säga att jag släpade mig fram utefter den. Marken var ojemn, hvarföre jag gång på gäng snafvade. Plötsligt föll jag omkull och stötte ena knäet mot en trädrot. Stöten var våldsam — jag svimmade. Då jag återfick sansen, befann jag mig ien nedrökt stuga. Jag låg utsträckt på en soffa, gjord af smärta och böjliga grenar samt afskalad bark. Midt framför mig var en eld af bränntorf och ljung uppgjord. Bredvid mig stodo cen karl och en qvinna, båda två svarta från hufvud till fötter. Jag trodde i början att dessa personer tillhörde det grymma slägte, hvarom man hade så mycket att berätta itrakten. Men jag blef genast tagen ur denna villfarelse. Så snart jag slog upp ögonen, öppnade mannen sin breda mun till ett leende och sade med godmodig och deltagande min: — Huru mår ni, herr pilgrim? aJag svarade att jag ej erfor något annat lidande än en temligen häftig värk i knäet, och frågade honom, huru det kom till att jag, som svimmat midt uti mörka skogen, vaknade under en kojas vänliga tak. Han omtalade då, att han var kolare och att han som vanligt tillbragt dagen vid sin mila. På hemvägen hade han stött foten mot ett föremål, hvilket vid närmare undersökning befanns var amin afdomnade