Dagens Nyheter – 8 februari 1866, sida 2

— Ni tror således, det aröjer länge, innan vi hinna fram till den döde mannens grotta? — Jag kan inte säga så noga... Ktt par, tre eller fyra timmar går det nog ät, kanske mindre också .:. — Ni är väl säker på, att ni ej misstar cr om vägen? — Ja, gudbevars! Jag skulle hitta här skogen, om man band för ögonen på mig. Ja önskar blott jag hade en slant för hvar gån Jag fångat harar och plundrat fogelbon här trakten, så . FR 3 un 3 Jag satte mig åter i gång och för att glömma vigens längd och den trötthet jag erfor, frågade jag gossen om anledningen till det myckna förfärliga man hade att berätta om skogen, och hvarföre det ställe, der vi skulle skiljas, fått en så besynnerlig benämning. Han svarade mig, att namnet den döde mannens grotta härledde sig derutaf, att en oäkta son till. Foulques Taillefer, grefve af Angouleme, varit nära att bli mördad der af en bland sina vasaller, hvilkens hustru han väldfört, hvadan han låtit gripa karlen och medelst Jernkedjor fästa hans hals och fötter vid en klippa som reser sig öfver grottan. Der dog karlen af köld och svält; och under mera än ett århundrade förblefvo likets ben fjettrade vid samma ställe. (10ssen tillade att afgrundsandar tagit skogen i besittning sedan denna tid, och han tröttnade icke att förtälja, huru rysligt de vilsekonrza resande, som råkat i dessas våld, plägade bli behandlade. Medan jag åhörde dessa sällsamma sägner, blef jag helt underlig till mods. Hade väl jag rätt att tvifla på öfvernaturliga händelser, jag som sjelf på ett högst