Dagens Nyheter – 8 februari 1866, sida 2

armar, hvilka voro i ständig rörelse likasom väderqvarnsvingar. Vi begåfvo oss åstad. Himlen var mulen, och ett fint duggregn föll oupphörligt. Under loppet af en timma gingo vi på en öppen slätt, och marken var så uppblött, att vi icke stillan sjönko ned ända till knäen i dyn. Scdan uppnådde vi brynet af en skog, som upptog en vidd af tjugu franska mil, och midt uti hvilken slottet Tete-Foulques var beläget. Framför oss sträckte sig en alle al sckelgamla ekar och almar, hvilkas grenar voro flätade tillsammans och bildade ett tätt hvalf. Bondgossen gjorde korstecknet, innan han inträdde under detta löfhvalf. Jag följde hans exempel. Ehuru vårt handlingssätt var enahanda, voro våra bevekelsegrunder viäsendtligt olika. Han lydde en vidskeplig fruktans ingifvelse; jag fruktade ingenting, jag anbefallde endast mia kropp och själ i Guds hand. I den mon vi framgingo, blef allen trängre och hvalfvet lägre. Vi hade knappt tillryggalagt en mil, förrän vägen förvandlades till en gångstig; vi kunde icke gå i bredd och måste kröka oss för att ej stöta våra hufvuden mot trädens grenar. Då och då ilade någon skrämd råbock öfver vägen på några få stegs afstånd ifrån oss. Så ofta min följeslagare förnam det prasslande ljud, som dervid uppkom, stadnade han belt darrande och gjorde flera gånger korstecknet. Det dröjde icke länge, förrän jag började känna mig trött. — ;Komma vi något framåt? frågade jag min vägvisare. — Ja, så mycket är det, att det icke går bakut för oss.