Dagens Nyheter – 8 februari 1866, sida 2

obehagligt sätt kommit i beröring med ande verlden? Jag började bli tvehogsen, och anbefallde ånyo min själ i Guds hand. Emellertid hade vi gått öfver tre timmar. Mina ben vägrade bära mig längre. Mitt ansigte och mina händer voro sönderrifna af taggiga grenar, så att blodet rann. Plötsligt gjorde min följeslagare halt. Vi hade kommit till hörjan af en dalsänkning, hvilken var mycket glest beväxt med träd. Dalens lingd var ungefär tre bösshåll. Midt i densamma reste sig en besynnerligt formad klippa, nertill något grönaktig till färgen, men högst upp alldeles hvit. — Se der är den döde mannens grotta! sade då bondgossen. Jag lemnar er, såsom vi kommo öfverens... — Har jag nu hunnit halfvägs till Teteo Foulques? frågade jag. — Ja, så ungefär... Jag har aldrig sjelf varit till Tete-Poulques, men Jag har många ganger hört att det icke är lingre från grottan dit in från stan till grottan, — Åt hvad håll skall jag nu styra kosan? — När ni kommer på andra sidan om grottan, finner ni en gångstiv, som ligger midt emot och utgör fortsättning åt denna. Följ bara efter den, så behöfver ni ej befara att gå vilse. Efter att ha gifvit mig dessa ofullständiga anvisningar, gjorde gossen helt om, lade benen på ryggen och sprang, som om han icke erfarit. den minsta trötthet. Jag gick långsamt ned i den lilla dalen, och som jag kände mig ur stånd att fortsätta vägen, utan att först hemta någon hvila, sökte Jag upp ett ställe, der jag var skyddad mot regnet, som ännu oafbrutet fortfor. (Forts.)