Dagens Nyheter – 7 februari 1866, sida 2

deromkring om den ryktbare Foulques Taillefers sustning och alla de riddares vapen, som han dodat. Det var också en bekant sak, att Foulquerrerna seqaR Reminpes tider plägat uppsitta bland slottets vapensamling de vapen de begagnat antingen i krig eller i dueller. Jag lemnade Malta, begaf mig till Rom och bekände der mitt brott för en at kardinalerna. Jag berättade på samma gång de förförliga syner, hvaraf jag brukar hemsökas. Han beklagade mig och omtalade att hvad som hände mig icke saxnade cyempel från föregående tider. Det inträffade nemfigen icke så sällan att Gud i sin rättvisa tillät de andar, som slytat sitt jordelif, utan alt ha omvändt sig tjl honom, att besöka sina vänner, slägtingaur elier till och med dem, af hvilka de blifvit mördade, för att utverka deras förböner. Han nekade mig icke den syndaförlåtelse, min ånger förtjente, men han gaf mig den endast vilkorligen, d. vy. s. han fordrade att Jag skulle i Tete-Voulques kapell läsa de hundri messor, mitt offer bönfallit om. Jag hade tagit med mig kommendörens värja, och då jag så fort som möjligt ville tillfredsställa min döde fiendes ande, för att derigenora sjelf få ro, her gaf jag mig direkte till Frankrike, Knappt hade jag beträdt er fädernejord, förrän en stormig och regnig väderlek inträffade, hvilken fortfor under hela resan, så att denna blef i högsta grad osngenäm och till följd af (Forts)