Dagens Nyheter – 7 februari 1866, sida 2

och läste balfhögt de sju botpsaimerna. Knappt hade han slutat, förrän kommendörens sanslöshet upphörde såsom genom ett trollslag. Han satte sig upp i soffan, och hans ansigte var blekare än vanligt. Ilan blef varse boken som chevaliern höll uppslagen i handen och sade: — Ni har gjort, hvad jag bedt er om, ser jag. Tack! Derpå återtog han sin för en stund afbrutna berättelse, likasom om ingenting ovanligt hade tilldragit sig: Natten emellan fredagen och lördagen åtta dagar efter den olyckliga duellen med Foulques dåe FToulquerre väcktes jag plötsligt ur min sömn, då pendylen i mitt rum slog tolf. Ehuru Jag bestämdt visste att jag släckt ljuset, innan Jag somnade, tycktes mig dock rummet vara svagt upplyst. Jag såg mig omkring i den tron att någon nmewniska inträngt i min bostad, och då såg jag (ja, jag såg, ty det var en syn och icke en dröm) jag såg att jag hvarken befann mig i mitt rum eller i min säng, utan på strada Stretta. Midt framför mig låg kommendören pa knä och stödde sig på högra handen. Hans ansigte var blekt såsom ett liks. En blodsträle sköt fram ur det gapande sår, som han hade under hjertat. Hans läppar öppnade sig till hälften, likasowa ville han tala, men intet ljud trängde till mina öre. Dock uppfattade min själ dessa ord: — Laga att min värja blir förd till TetePoulques och att man läser hundra messor i slottskapellet för min själafrid... Synen försvann, jag uppgaf ett skri och i: svimmade. När jag åter kom till besinning, var det full dager, och min kropp badade i: