Den preussiska statskuppen. Representanthuset eller andra kammaren i Preussen har med en nästan exempellös ihärdighet sedan 4 är vägrat att votera någon budget, så länge regerimgen icke afstår från sin plan att öka utgifterna för landtförsvaret. Regeringen har hittills måst nöja sig med att begagna samma utväg, som här vid dylikt fall skulle kunna användas, nemliven att regera med den förut gällande statsregleringen. Men omsider har den ledsnat vid detta och utfört en betänklig kupp mot representationen, i det att den förmått högsta domstolen (Ober-Tribunal) afgifva den förklaringen att representanter kunna utan kammarens tillstånd ställas under åtal för yttranden inom kammaren. Detta regeringens tilltag erimrar om den sedermera afrättade konung Carl I:s af England yttrande medan han ännu regerade: Jag har funnit för godt att låta häkta några impertinenta herrar för deras nyligen hållna tal. Jag har varit alltför släpphändt som icke långt för detta låtit inspärra dem. Alldeles så långt har det väl ännu icke kommit i Preussen, men det kan nog gå derhän, och man är redan på god väg. Likheterna mellan Englands historia under förra hälften af sjuttonde århundradet och Preussens historia i medlet af det nittonde blifva allt talrikare. Till och med den preussiska monarkiens högsta domstol ställer sig i striden om den konstitutionella rätten helt öppet på adelns sida. Preussiska grundlagens 84 artikel säger: De (medlemmarne af landtdagens båda hus) kunna aldrig ställas till rätta för sina voteringar vid landtdagen, och för sina der uttalade åsigter endast inom vederbörande kammare, på grund af dess arbetsordning. Ofvertribunalet har dock nu filt det utslag att representanterna kunna dragas inför rätta