Äfventyraren. Roman af förf; till .Jean Vaubaron. Första delen. Rolf och Johanna. (Forts. fr. föreg. AA.) Hufvudsaken är att jag den dag, hvarom nu är fråga, ledsagade ctt ungt och vackert fruntimmer, som jag älskade, och vid hvilket jag sedan längre tid tillbaka varit fästad med ljufva band. Den första kyrka hon gick in uti, var den heliga Maria-kyrkan. I det ögonblick, då vi anlände dit, var ingången öfverfyld af en hop franska herrar som, långt ifrån att vara försänkta i andakt, kastade glödande blickar på de täcka sedesamma som kommo och gingo. Jag skyndade mig, för att 1 rätt tid hinna fram till vigvattenskaret. Kommendör Foulquerre var der före mig. Han närmade sig helt förtroligt till min dam, för att bestänka henne med vig: vattnet, och ställde sig emellan oss båda, så att han vände ryggen åt mig. Vid det han utförde denna manöver, skuflade han till mig med armbågen och trampade mig på foten. På samma gång hördes de unga fransmännen hånligt skratta, hvilket bevisade att den skymfliga handlingen var på förhand uttänkt och icke passerade oförmärkt. Blodet steg mig till hufvudet och förblindade mig; jag beherrskade mig dock af aktning för ställets helgd. Efter en tund lugna de jag mig temligen. Jag väntade