och han gjorde sig åter i ordning att börja striden. Jag anföll honom häftigt och med raseri. Knappt hade vi korsat värjorna, förrän hans ansigtsuttryck förändrades. Fruktan afspeglade sig i hans drag, och han ställde sig tätt invid väggen, likasom förutsåge han sitt fall och ville ha ett stöd. Hans aning bedrog honom icke; ty vid första stöt jag rigtade ät honom, trängde min värja tvärsigenom hans kropp. Ian raglade bakut mot väggen, och sjönk derefter ned på knä. Med slocknande stämma. framstammade han då dessa ord: — En långfredag! ... en långfredag! .. Må Gud förlåta er min död!,.. Laga att min värja blir förd till Tete-Foulques, och ati man läser hundra messor i slottskapellet för min själafrid! Nu förmådde han ej längre bibehålla sim ställning, utan föll omkull på den blpdsölade marken; han vred sig en stund konvulsiviskt och dog. I första ögonblicket egnade jag icke: mycken uppmärksamhet åt hans sista ord, och att jag nu kommer ihåg dem så väl, härleder sig derutaf att de sedan dema tid minga. gån ger ljudit i mina öron, Jag afgaf en förklaring i enlighet med stadgarnes föreskrifter. Ordenuskapitlet sammanträdde till öfverläggning om saken, och som händelsen. inträffat till följd af ett tillfälligt möte på stradu: Stretta, ansågs den ej kunna leda till någon. åtgärd. Längtifrån att bli nedsatt i allmänhetens omdöme Äcenom denna duell, vann jag ökadt anseende. Foulquerre var nemligen. har tad och afskydd af nästan alla imenniskor,. och man tyckte att han väl förtjent sitt öde. Su dömde menniskorna, men Guds och mitt eget